Linda Wirebratt hyllar vi gärna alla dygnets vakna timmar – året om. Och så här på internationella kvinnodagen gör vi det med glädje lite extra. Här snackar vi nämligen kvinnokraft i dess starkaste form.

Linda är bäst, och boken hon är med i är också hyfsat bra. För att ge er en försmak bjuder vi dagen till ära på ett litet men naggande hett stycke. Och lyfter hatten av för en fantastisk tjej.


Ur ”Älska chili”: Lite tugg med Sveriges bästa chiliätare

Foto: Mathias Röjfors

Hur är det att goffa i sig tolv tokstarka chili­ frukter på raken utan någon riktig paus, utan att få ”bota styrkan” genom något annat än uthållighet, under stark tävlingspress och inför publik? Är det någon som vet så är det Linda Wirebratt – kvinnan som först tog silver och sen guld i Chiliklubbens årliga och episka chiliätartävling.

Klippet där Linda utklassar sina med­tävlande – en efter en, frukt efter frukt, scovillemiljon efter scovillemiljon – är bara en googling bort. Inte smärtfritt men definitivt sevärt. Här snackar vi nästan outhärdligt tuff brud i riktigt kontrollerad förpackning. Inte många skulle klara av att hålla den min som Linda ändå gör när hon kammar hem vinsten. Det vill säga när hon efter elva chilisar, var och en alltid starkare än den innan, vinner genom att inmundiga en hel Big Black Mama på en bra bit över två miljoner scoville.

Hej Linda! Beskriv din relation till chili.
– Jag är besatt! På ett härligt sätt. Jag är i prin­cip uppvuxen i växthus, så det var naturligt att intresset för att själv odla snabbt växte fram. Det började med tomater, men de förökade sig sådär som tomater gör och hade snart tagit över hela växthuset. Då insåg jag att chilifrukter var nästan lika lättodlade men behändigare och roligare. Och så blev jag fast.

Är det därför du tävlar i att äta
världens starkaste frukt?

– Nej. Till att börja med så tycker jag egentligen inte om stark mat. Alltså jag gillar smaken av chili, men den får gärna vara mild – det vill säga någonstans runt 600 000 till 1 miljon (!) scoville. Så att äta mest av världens starkaste chili är egentli­gen inte alls min gren.

Från ett lummigt växthus till en hårdkokt chiliätarscen, hur gick den resan till då?
– Det började med att jag för första gång­ en deltog på ett chili­event i Stenungsund. Ivrigt påhejad av Chiliklubbens grundare klev jag då slutligen upp på scen och deltog spontant i en tävling. Jag är en riktig vinnarskalle som hatar att förlora, men den gången kom jag ”bara” tvåa. Så året därpå fanns inget annat alternativ än att segra.

Du skulle vinna ”no matter what”?
– Ja, lite så. Om folk så var tvungna att bära mig av scenen eller trycka ner frukten i halsen på mig – fast jag var avsvimmad – jag skulle ta hem det här. Det hade jag lovat Chiliklubbens grundare och dessutom låg en vinst på 2 000 kronor i potten som jag skulle skänka till Cancerfonden, det var också en drivkraft.

Hur ont gjorde det att vinna?
– Smärtan går inte att beskriva. Jag har varit med om fyra riktigt jobbiga ryggoperationer, men det här är något helt annat. Du har ont i precis hela kroppen, det går inte att sätta ord på. Efter tävlingen låg jag ned på toaletten och grät som ett litet barn. Och flera måna­ der efteråt klarade jag inte ens av en vag doft av spanskpeppar i mataffären.

Men kan du tänka dig att ställa upp igen?
– Man ska aldrig säga aldrig, men kanske blir det i något annat sammanhang. Det är ju ingen som vågar ställa upp mot mig, haha.

Mitt absolut bästa råd efteråt är: få upp skiten!

Dina bästa tips efter en chiliätartävling?
– Mitt absolut bästa råd efteråt är: få upp ski­ten! Chilin måste upp, annars bli smärtorna obehagliga. Många hulkar och spyr medan de äter, kroppen kan helt enkelt inte hantera styrkan. Men vissa har svårt att få upp det, även om de häller i sig matolja. Inte kul.

Och tips inför?
– Mina trix innan tävlingen behåller jag nog helst för mig själv, haha. Men ett råd är väl att behålla lugnet, försöka komma ihåg att det bara är hjärnan som lurar kroppen att tro att det är starkt.

Texten ovan är alltså ett utdrag ur boken Älska chili som släpps den 6 april. Grymt stark läsning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *